Efter att ha lämnat olycksplatsen förs alla som var på tåget till Champaign och vidare till Springfield. Detta är en del av ett samtal som professor Knox och Doktor Morgance förde i Springfield. I verkligheten skedde spelet mailledes och det här är ett utdrag ur de mailen.
---xxx---
---xxx---
Expeditionen har anlänt till Springfield. Sinmara har bara sett professor Knox när de reser, i övrigt har han i stort sett hållit sig instängd på sitt rum på de hotell de bor på.
Expeditionen ter sig ledarlös, ingen tar ansvar och de anslutna till expedition börjar bli rastlösa. Sinmara har försökt styra upp saker, men de från Cambridge som anställdes av professor Millford lyssnar inte på henne.
På kvällen ska ett möte arrangeras för att bestämma om expeditionens öde, fortsätta eller ny destination? Vissa har till och med pratat om att vända hem, Ledas av en kvinna eller lynnig man som leker spökjägare. Rykten har spritt sig om Knox's seans samt att han är defacto på plats eftersom att universitetet vill bli av med honom.
Sinmara kliver in i salongen som hyrts för mötet... rör sig runt.. tror hon är ensam när hon hör från en död vinkel i rummet.
- var och när träffade du "andarna"?
Professor Knox sitter i ett hörn av rummet och har spänt blicken i Sinmara..
Sinmara betraktar Archibald. Hon ser i hans blick att det inte är läge att undvika frågan.
"Jag kan ju inte säkert säga att det är samma. Jag såg dem ju inte denna gång."
Hon tittar på pendylen i salongen, det är knappt en timme till mötet. Så hon sätter sig i en fåtölj vid professor Knox.
" Det skulle kunna vara en lång spännande berättelse. Men jag tror inte det är tid för det, du vill inte ha förströelse, du vill ha fakta. Har jag rätt?" När Professor Knox nickar fortsätter hon.
"Första gången var nog för en tre år sedan, då trodde jag först det var mardrömmar efter ett rånet på mosters postkontor. Nu i efterhand tror jag mer på seansen jag var på dagarna innan. Det var i London, i ett ockult sällskap ville man se om man kunde få svar "från andra sidan" om de ohyggliga mord som ägde rum i stan. Nog fick vi svar, men inte på det sätt vi önskat. Det följdes av två nätter med fasansfulla mardrömmar om vad vi sett. Men det var inte riktigt drömmar, det var något mer verkligt än så. Sedan en dag när jag stod bakom disken på postkontoret. Jag vet inte om du vet det, men min moster driver postkontoret i Putney i London och de perioder som jag inte varit anställd på universiteten så har jag jag arbetat där. Jag var sliten efter nattens maror och inte uppmärksam, men plötsligt så befann jag mig mitt i ett rån. Det var mycket som var konstigt med det rånet, men jag tror inte det har med "andarna" att göra. Efter det var hur som helst mardrömmarna tillbaka. Nu kunde jag vakna kallsvettig med sönderrivna kläder och jord under fötterna."
Sinmara reste sig och hämtade en kopp te från samovaren på serveringsbordet i salongen. När hon satt sig igen fortsatte hon.
" Ett knappt halvår efter reste jag till Egypten för att söka min far utefter Nilen. Under den resan kom jag i kontakt med vad jag närmast kan kalla shamaner. Där fick jag hjälp med mina mardrömmar, en av shamanerna kunde lugna andarna kring mig som han uttryckte det. Jag fick ynnesten att vara med på deras riter vid ett antal tillfällen. Några av riterna gick ut på att öppna fönster till de andra världarna. I en stam var det en manbarsrit att ta sig över till en av världarna, fast... det fick jag ju aldrig se. Vad jag däremot fick se var kvinnornas motsvarighet, och en gång nere vid Aswan var jag med om en rit där de offrade till andarna , faktiskt precis de andra jag sett i London, för att de skulle hålla sig väl med dem. Det var fasansfullt, och skriken var inte av denna värld. "
Sinmara är tyst ett par andetag medan hon minns tillbaka och försöker hämta sig från minnena.
" Strax söder om Abu Simbel träffade jag en kvinnlig shaman. Hon tog mig in i en av dessa världar. Men det var ingen ondskefull värld. Däremot reagerade andarna i den världen kraftigt på mig, och menade på att jag var sjuk, att jag hade följeslagare som inte var av varken deras eller vår värld. De sparkade ut mig ur den världen och det var nära att varken jag eller shamanen kom tillbaka igen. Hennes råd efter den resan var att ta mig till landet i väster, att hennes kollegor på andra sidan havet kanske kunde hjälpa mig bättre. Hur denna shaman som förutom min fars expedition och min egna grupp aldrig sett en vit människa innan visste om shamanerna i Amerika vet jag inte. "
Professor Knox har under berättelsen varit nära att avbryta ett flertal gånger, men Sinmara har inte gett honom en chans, förutom när hon hämtade teet. Nu möter hon åter hans blick, det är skam och ånger blandat med oro han ser i hennes ögon.
"Jag är ledsen att jag inte berättade detta för dig innan seansen. Men hur skulle jag kunna ana att du skulle tro mig? Jag trodde seansen på Northwest var ett rent tidsfördriv, inget annat än en lek. Varenda seans eller rit jag varit på har varit olika, men de har haft en del gemensamma nämnare, som ankaret till exempel. När jag inte såg något sådant så blev jag ännu mer säker på att det var en lek. Jag hade fel, gruvligt fel och jag är ledsen för det. Men jag är också säker på att min närvaro, eller din ovetskap om mina tidigare möten med dessa varelser inte förändrade seansen i sig. "
Jag är inte förtjust i tanken om, som du säger, att vara en nyckel, en portal. Men om så är fallet, borde även du nu vara det, förstår jag dig rätt då? Vi har iallafall liknande problem, och båda har vi dubbla agendor. Jag tror att vi borde hålla denna del utanför universitetens vetskap, till att börja med iallafall. Vi sprider våra chanser men också våra risker. Jag är på inget sätt en expert på området, men jag har länge varit intresserad och mitt yrke har gett mig en ursäkt för att, vid sidan om den vanliga forskningen, även närma mig det ockulta. Jag har alltid kunnat säga att jag endast studerar andras vardag och hur de praktiserar deras tro. Det var en tillfällighet att jag drogs in i det mer personligt och därefter har intresset djupnat. Nu babblar jag likt en debutant på bal, men vad jag vill säga är att jag tror att vi båda kan ha nytta av varandras forskning här i Amerika. Jag vill att vi håller kontakten.
"Jag kan ju inte säkert säga att det är samma. Jag såg dem ju inte denna gång."
Hon tittar på pendylen i salongen, det är knappt en timme till mötet. Så hon sätter sig i en fåtölj vid professor Knox.
" Det skulle kunna vara en lång spännande berättelse. Men jag tror inte det är tid för det, du vill inte ha förströelse, du vill ha fakta. Har jag rätt?" När Professor Knox nickar fortsätter hon.
"Första gången var nog för en tre år sedan, då trodde jag först det var mardrömmar efter ett rånet på mosters postkontor. Nu i efterhand tror jag mer på seansen jag var på dagarna innan. Det var i London, i ett ockult sällskap ville man se om man kunde få svar "från andra sidan" om de ohyggliga mord som ägde rum i stan. Nog fick vi svar, men inte på det sätt vi önskat. Det följdes av två nätter med fasansfulla mardrömmar om vad vi sett. Men det var inte riktigt drömmar, det var något mer verkligt än så. Sedan en dag när jag stod bakom disken på postkontoret. Jag vet inte om du vet det, men min moster driver postkontoret i Putney i London och de perioder som jag inte varit anställd på universiteten så har jag jag arbetat där. Jag var sliten efter nattens maror och inte uppmärksam, men plötsligt så befann jag mig mitt i ett rån. Det var mycket som var konstigt med det rånet, men jag tror inte det har med "andarna" att göra. Efter det var hur som helst mardrömmarna tillbaka. Nu kunde jag vakna kallsvettig med sönderrivna kläder och jord under fötterna."
Sinmara reste sig och hämtade en kopp te från samovaren på serveringsbordet i salongen. När hon satt sig igen fortsatte hon.
" Ett knappt halvår efter reste jag till Egypten för att söka min far utefter Nilen. Under den resan kom jag i kontakt med vad jag närmast kan kalla shamaner. Där fick jag hjälp med mina mardrömmar, en av shamanerna kunde lugna andarna kring mig som han uttryckte det. Jag fick ynnesten att vara med på deras riter vid ett antal tillfällen. Några av riterna gick ut på att öppna fönster till de andra världarna. I en stam var det en manbarsrit att ta sig över till en av världarna, fast... det fick jag ju aldrig se. Vad jag däremot fick se var kvinnornas motsvarighet, och en gång nere vid Aswan var jag med om en rit där de offrade till andarna , faktiskt precis de andra jag sett i London, för att de skulle hålla sig väl med dem. Det var fasansfullt, och skriken var inte av denna värld. "
Sinmara är tyst ett par andetag medan hon minns tillbaka och försöker hämta sig från minnena.
" Strax söder om Abu Simbel träffade jag en kvinnlig shaman. Hon tog mig in i en av dessa världar. Men det var ingen ondskefull värld. Däremot reagerade andarna i den världen kraftigt på mig, och menade på att jag var sjuk, att jag hade följeslagare som inte var av varken deras eller vår värld. De sparkade ut mig ur den världen och det var nära att varken jag eller shamanen kom tillbaka igen. Hennes råd efter den resan var att ta mig till landet i väster, att hennes kollegor på andra sidan havet kanske kunde hjälpa mig bättre. Hur denna shaman som förutom min fars expedition och min egna grupp aldrig sett en vit människa innan visste om shamanerna i Amerika vet jag inte. "
Professor Knox har under berättelsen varit nära att avbryta ett flertal gånger, men Sinmara har inte gett honom en chans, förutom när hon hämtade teet. Nu möter hon åter hans blick, det är skam och ånger blandat med oro han ser i hennes ögon.
"Jag är ledsen att jag inte berättade detta för dig innan seansen. Men hur skulle jag kunna ana att du skulle tro mig? Jag trodde seansen på Northwest var ett rent tidsfördriv, inget annat än en lek. Varenda seans eller rit jag varit på har varit olika, men de har haft en del gemensamma nämnare, som ankaret till exempel. När jag inte såg något sådant så blev jag ännu mer säker på att det var en lek. Jag hade fel, gruvligt fel och jag är ledsen för det. Men jag är också säker på att min närvaro, eller din ovetskap om mina tidigare möten med dessa varelser inte förändrade seansen i sig. "
Han sitter tyst en lång stund. Sinmara sitter ner med sitt te som kallnat. Det enda som hörs är klockslagen i rummet.
" Du är kan man nästan, lite vanvördigt, säga du är väl bevandrad i dessa parallella värdar Miss Morgance... Och du är vad som mina efterforskningar kallar en Portal eller Nyckel beroende på... Vägen till deras värld är genom dig..."
Knox Tittar en lång stund på Miss Morgance.
"Då har vi sannerligen båda sett dessa vidunder..." Knox sitter tyst en lång stund, Sinmara ser hur de stele professorn verkar rysa till, blundar som att jag försöker att bli av med en hemsk tanke som slog honom.
" Dock inte så märkligt att er schaman kände till att lösningen kan finnas här i Den nya världen, Det bevisar återigen min teori om ett gemensamt ursprung, ett gemensamt kulturellt ursprung, Miss Sinmara."
Han fortsätter "Jag tror det är av yttersta vikt innan mötet ikväll att vi gör upp en plan för hur denna expedition ska fortsätta... "
"Såsom jag ser det så måste vi arbeta på två fronter.. Det kan mycket väl vara så att lösningen på våra gemensamma problem, kan mycket väl finnas västerut, till verkligt outforskade stammarna som var ert ursprungliga mål, det kan mycket väl finnas söderut som mitt uppdrag kan ta mig, mitt uppdrag kommer att ta mig till Jeffersson nära St Louis i Missouri, såsom jag förstått samlas en massa olika stammar på olika fort över hela landet..."
Miss Morgance tittar en stund på Knox.
Jag reser mot Hopi-indianerna västerut. De är de stammar vad jag vet som liknar mest de stammar jag besökte kring Nilen. Drag av matriarkat bland annat. Jag hoppas och tror efter vad jag läst att de ska vara de stammar som Chausiku pratade om. Du följer ditt uppdrag från Havard och reser till Jefferson. Vi låter var och en av de andra få välja om de vill följa med dig, mig eller om de vill resa hemåt igen. Jag vill endast ha med mig folk som litar på mig, och som godkänner mig som ledare. Som du säger, vi kan inte vänta på svar från England."Nyheten om Millfords död har ännu inte nått Cambridge... Eftersom att information färdas relativt långsamt.. brev ska skrivas, skickas, läsas, styrelser av viktiga män ska samlas, begrunda, fatta beslut och besvara, skicka brev som ska nå oss, tog vi beslutet att du leder expeditionen, jag avvek här i Springfield. Ni kan bli en pionjär Sinmara om allt går väl, du har allt att vinna på detta. Vi fortsätter att göra våra respektive efterforskningar. Vi sprider våra chanser...
Jag är inte förtjust i tanken om, som du säger, att vara en nyckel, en portal. Men om så är fallet, borde även du nu vara det, förstår jag dig rätt då? Vi har iallafall liknande problem, och båda har vi dubbla agendor. Jag tror att vi borde hålla denna del utanför universitetens vetskap, till att börja med iallafall. Vi sprider våra chanser men också våra risker. Jag är på inget sätt en expert på området, men jag har länge varit intresserad och mitt yrke har gett mig en ursäkt för att, vid sidan om den vanliga forskningen, även närma mig det ockulta. Jag har alltid kunnat säga att jag endast studerar andras vardag och hur de praktiserar deras tro. Det var en tillfällighet att jag drogs in i det mer personligt och därefter har intresset djupnat. Nu babblar jag likt en debutant på bal, men vad jag vill säga är att jag tror att vi båda kan ha nytta av varandras forskning här i Amerika. Jag vill att vi håller kontakten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar