I utkanten av Campaign spårade Kontinentexpressen ur. Det gav ett tillfälle för Professor Knox och Doktor Morgance att diskutera både det ena och andra. Detta är ett utdrag av maillajvandet om vad som sas ...
Professor Knox och Doktor Morgance har hittat ett förkolnat lik. Att detta är Millford råder det inget tvivel om, Knox känner igen universitetsringen på ett av de brända fingrarna...
Knox tittar på Miss Morgance och säger; "Detta är din expedition Miss Sinmara, det har alltid varit egentligen...Att professor Millford är död är beklagligt.. minst sagt...
Det är ingen hemlighet att varken du eller jag hyste varma känslor för honom men ödet har givit tillbaka din expedition Sinmara....
Fånga den...."
"Så du säger mr Knox! Se, det har inte ens kallnat än, se det ryker bokstavligt talat om liket fortfarande." Miss Morgance tittar på liket.
"Men du har rätt förstås." säger hon och vänder blicken mot Archibald. "Någon måste leda
expeditionen, speciellt nu i denna svåra situation. Men ni har fel i att det är min expedition. En gång var det det, nu... Nu är lika mycket er, eller doktor Hagues. Halva gruppen
kommer ju från Cambridge och jag känner dem knappt. Hade det varit min expedition skulle vi heller inte kliva av i Springfield och resa norrut, om det var min expedition skulle vi rest längre västerut, till verkligt outforskade stammar. Vad säger ni om att vi leder expeditionen tillsammans till Springfield och tar beslutet där, och under tiden lyssnar vi på de andra också?"
"Detta var aldrig min expedition" fortsätter professor Knox. Beslutet att komma hit var aldrig mitt. Enda anledningen till att jag är här är att universitet ville bli av med mig. Millford, salig vare hans minne, gjorde inget annat än att göra expeditionen bekväm för sig. Det är ingen äventyrsanda, miss Sinmara.
Han står tyst en stund och tänker....
"Vi behöver vila... Efter Campaign beger vi oss till Springfield där vi vilar oss, vi har utsatts för
övningar som ingen människa borde utsattas för under en så kort tid. Mitt förslag är vi håller rådslag där om hur vi skola göra....
Sinmara håller med Archibald "Så gör vi. Vi kan behöva ett par dagars vila. Oavsett hur du kom in i gruppen vill jag att ni ska veta att jag har uppskattat din närvaro i expeditionen. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten med varandra även efter Springfield." Sinmara är tyst en stund innan hon byter ämne. "Jag har svårt att släppa seansen från mina tankar. Har du lett många seanser förut?"
Nej..... Jag har aldrig det...Professorn står tyst en stund....
Jag tror det är det som var problemet... lekmän ska inte ägna sig åt sådant som de inte behärskar.... Jag har gått på flera seanser... Det var det gjorde att universitetsledningen ville bli av med mig... Återkommande gånger så gick jag till en Herr Spiegelmann, en judisk
herre som flytt från Polen, som arrangerade seanser. Jag utgick från att han var en seriös organisator av det "andliga". Det finns ju trots allt så mycket humbug...
Jag noterade varje rörelse och ritual som han genomförde... varje detalj för att försöka vid tillfälle själv.... Det handlar inte så mycket om andlighet förresten, att kontakta andra världar... Jag har genom min forskning.....ända sedan.. under en expedition till Det heliga landet då jag studerade likheter i de gamla språken, armeniska, hebreiska och arabiska fann jag likheter i deras religiösa skrifter.. De talade om besökare från andra världar... de talade också om vad jag tolkade som parallella världar, hur dessa besökare kunde passera mellan vår och deras egen... Det har alltid funnit schamaner, präster eller kalla det vad du vill som kunnat åkalla dessa. Dock verkar något ha hänt på vägen... kunskapen glömdes bort, portar stängdes och kunskap föll i glömska... Vissa medier i vår egen tid , dock, har kunskapen utan att själva veta om den... de tror att det är andar som kommer igenom porten... det är det sista som de är, Sinmara...
Jag sa till dig att dagarna innan vår fruktansvärda olycka att jag hoppades att det var ett fönster vi öppnade och inte en dörr... Såg varelserna från den andra världen oss, på samma sätt som vi säg dem... Då kan de ta sig ur luckan som vi öppnade... Det verkar som det var ett fönster.... jag hoppas så....
Så vitt jag sett och förstått Sinmara... finns det världar bortom vår egen världar befolkade av vidunder och styggelser... De har glömt bort oss... Alla mina studier pekar ditåt... Alla gamla kulturer har besökts av dem... vissa har till och med gått under pågrund av dem... En kvalificerad gissning från min sida är att folket i Atlantis åsamkade sig dessa vidunders ilska....
"Mr Knox! Ledde du en seans utan att veta vad du gjorde?! Oh, jag trodde verkligen att du visste bättre! Och framför allt att du visste vad du gjorde! " Sinmara är uppenbart chockad. "Varför sa du inte det till mig?! Dra in oskyldiga i dina experiment! Du förvånar mig, ja du chockerar mig! Jag tyckte det var lite konstigt att du inte jordade dig, och att det varken fanns lavendel eller andra ankare på bordet! Men jag litade på dig! Man kan inte leka med seanser! I bästa fall händer inget, i värsta fall... ja jag tror du har rätt, jag är övertygad om att det finns flera världar än vår. men Jistanes prefessor Knox, vad har du ställt till med?"
Sinmara har höjt rösten medan hon pratat, nu tar hon ett andetag för att lugna sig, sedan drar hon åt sjalen över axlarna som om hon plötsligt frös.
Knox tappar fattningen och säger med höjd röst...
Tror du inte att jag vet detta redan! Varför tror du jag drömmer dessa mardrömmar där jag återupplever seansen om och om igen... och att jag ser... känner... närvaron...
Knox tar ett andetag och säger...
Du kan vara lugn.... Miss Morgance.... Jag tror inte du såg dem och dom såg inte dig. då är du icke i fara..... Jag tror jag såg dem, jag kan inte minnas... jag tror även att Miss Hester gjorde
så... Jag har skickat brev till henne där jag berättat mina förhågor..
Knox tystnar och blickar ut över fältet...
-Det ser ut som vår räddning har kommit..
Fram på den ödsliga vägen kommer Förenta Staternas kavalleri...
-Detta har varit en lång dag säger Knox...Meddela de andra om att vi kan snart bege oss till Campaign för att därefter ta oss till Springfield, där får vi gå igenom hur detta ska fortsätta.
- det var allt, Miss Morgance...
"Jag är allt ifrån lugn. Jag tänker på miss Hester. Och det faktum att jag inte såg dem denna gång betyder inte att jag inte vet att de finns. Jag har sett dem förr, det är därför jag blir orolig." Sinmara verkar lika ovillig att lämna ämnet som att låta honom gå. Hon lägger en en hand på
hans arm.
" Ja där kommer kavalleriet... de kan ta oss härifrån, men de kan inte rädda dig från vålnaderna i de andra världarna. Lova mig att du tar det försiktigt i fortsättningen."
Knox stannar upp innan de skiljs åt...
"Om du vet att de existerar... Att de finns... Så vet du lika väl som jag att det är inga vålnader vi talar om, Miss Sinmara... " han stannar upp och funderar ett kort slag. " De är en realitet.... Och det är dessa varelser som mardrömmar är gjorda av....Jag tänker inte stå här och bli
tillrättavisad som ett barn av sin barnflicka! Jag har redan fått höra mer en vad män i min ställning ska höra av kvinnor"
Knox lämnar platsen...
Plötsligt så väner han sig om.Det syns att han slåss mot motstridiga känslor.
"Jag ska vara försiktig...Om ni nu ursäktar mig... Jag behöver en stunds ensamhet"
Sinmara nickar till honom och börjar mumlande gå åt andra hållet. Vad Knox hör eller inte hör bryr hon sig inte om.
"Vålnader, demoner, spöken, monster, det är inte bara kära barn som har många namn. Tror han inte att jag sett dem får det väl vara då. Hmpf, karlar och deras stolthet..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar