Presentationen inför PR3. Med hopp.

Rollnamn: Miss Sinmara Morgance
Ålder: 29 år
Civilstånd: Ogift
Social tillhörighet: övre medelklass

Sysselsättning: Etnolog och upptäcksresande (läs äventyrerska)

Engelska som är uppväxt med en ensamstående mor. 1867 dog hennes mor och på dennes dödsbädd fick Sinmara veta att hennes far var Dr Livingstone, den berömda upptäcksresanden. Hon hade avlats ett par år eller så innan han gifte sig med Mary Moffat (1845), ovetandes om att hans romans med Sinmaras mor resulterat i en dotter.

Sinmara gillar äventyr och är upptäcksresande, nu vet hon varifrån det arvet kommer. 1868 begav hon sig via Venedig och universitetet där av mot Egypten för att leta reda på sin far. han reste längs Nilen för att hitta dess källa och Sinmara hann upp honom i Bambarre 1869. Vad som sades mellan dem vet bara de, men Sinmara har behållit sin mors efternamn Morgance.

Förra året reste hon med Professor Jacob Millfords expedition till Amerika. När han dog i en tågolycka samlade hon delar av expeditionen och skapade sin egna expedition. Hon reste till Grand Canyon för att leta efter en medicinkvinna från Hopiindianerna. Där försvann hon och efter ett tag antogs hon vara död. 

Efter drygt ett halvår nere i Grand Canyon dök hon plötsligt upp igen, iklädd typiska kläder för Hopi. Vissa skulle säga mer vild än tam, med Hopi-tatueringar på armarna och lystrar lika mycket till "Nimue" som Sinmara. Men i ögonen finns ett lugn och hon förstår på intet sätt kalabaliken i Falstaff när hon kom dit. Hon menar att hon ju sa att hon skulle ner och hon skickade bud upp till kanten att hon skulle bli kvar längre än planerat. Att buden aldrig nådde upp är inget hon kan rå för och inte en anledning att bli upprörd...

Sinmara har nu flyttat tillbaka till sin moster i Putney, London. Ibland ser man henne i Universitetens bibliotek, men hon håller en låg profil och få kan ana att det är äventyrerskan som tillbringat flera månader nere i Grand Canyon som de ser.

bilder

Vidare samtal i Springfield

Efter att ha lämnat olycksplatsen förs alla som var på tåget till Champaign och vidare till Springfield. Detta är en del av ett samtal som professor Knox och Doktor Morgance förde i Springfield. I verkligheten skedde spelet mailledes och det här är ett utdrag ur de mailen.


---xxx---

Expeditionen har anlänt till Springfield. Sinmara har bara sett professor Knox när de reser, i övrigt har han i stort sett hållit sig instängd på sitt rum på de hotell de bor på. 

Expeditionen ter sig ledarlös, ingen tar ansvar och de anslutna till expedition börjar bli rastlösa. Sinmara har försökt styra upp saker, men de från Cambridge som anställdes av professor Millford lyssnar inte på henne.

På kvällen ska ett möte arrangeras för att bestämma om expeditionens öde, fortsätta eller ny destination? Vissa har till och med pratat om att vända hem, Ledas av en kvinna eller lynnig man som leker spökjägare. Rykten har spritt sig om Knox's seans samt att han är defacto på plats eftersom att universitetet vill bli av med honom.
Sinmara kliver in i salongen som hyrts för mötet... rör sig runt.. tror hon är ensam när hon hör från en död vinkel i rummet.
- var och när träffade du "andarna"?
Professor Knox sitter i ett hörn av rummet och har spänt blicken i Sinmara..

Sinmara betraktar Archibald. Hon ser i hans blick att det inte är läge att undvika frågan.
"Jag kan ju inte säkert säga att det är samma. Jag såg dem ju inte denna gång."
Hon tittar på pendylen i salongen, det är knappt en timme till mötet. Så hon sätter sig i en fåtölj vid professor Knox.

" Det skulle kunna vara en lång spännande berättelse. Men jag tror inte det är tid för det, du vill inte ha förströelse, du vill ha fakta. Har jag rätt?" När Professor Knox nickar fortsätter hon.
"Första gången var nog för en tre år sedan, då trodde jag först det var mardrömmar efter ett rånet på mosters postkontor. Nu i efterhand tror jag mer på seansen jag var på dagarna innan. Det var i London, i ett ockult sällskap ville man se om man kunde få svar "från andra sidan" om de ohyggliga mord som ägde rum i stan. Nog fick vi svar, men inte på det sätt vi önskat. Det följdes av två nätter med fasansfulla mardrömmar om vad vi sett. Men det var inte riktigt drömmar, det var något mer verkligt än så. Sedan en dag när jag stod bakom disken på postkontoret. Jag vet inte om du vet det, men min moster driver postkontoret i Putney i London och de perioder som jag inte varit anställd på universiteten så har jag jag arbetat där. Jag var sliten efter nattens maror och inte uppmärksam, men plötsligt så befann jag mig mitt i ett rån. Det var mycket som var konstigt med det rånet, men jag tror inte det har med "andarna" att göra. Efter det var hur som helst mardrömmarna tillbaka. Nu kunde jag vakna kallsvettig med sönderrivna kläder och jord under fötterna."

Sinmara reste sig och hämtade en kopp te från samovaren på serveringsbordet i salongen. När hon satt sig igen fortsatte hon.

" Ett knappt halvår efter reste jag till Egypten för att söka min far utefter Nilen. Under den resan kom jag i kontakt med vad jag närmast kan kalla shamaner. Där fick jag hjälp med mina mardrömmar, en av shamanerna kunde lugna andarna kring mig som han uttryckte det. Jag fick ynnesten att vara med på deras riter vid ett antal tillfällen. Några av riterna gick ut på att öppna fönster till de andra världarna. I en stam var det en manbarsrit att ta sig över till en av världarna, fast... det fick jag ju aldrig se. Vad jag däremot fick se var kvinnornas motsvarighet, och en gång nere vid Aswan var jag med om en rit där de offrade till andarna , faktiskt precis de andra jag sett i London, för att de skulle hålla sig väl med dem. Det var fasansfullt, och skriken var inte av denna värld. "

Sinmara är tyst ett par andetag medan hon minns tillbaka och försöker hämta sig från minnena.

" Strax söder om Abu Simbel träffade jag en kvinnlig shaman. Hon tog mig in i en av dessa världar. Men det var ingen ondskefull värld. Däremot reagerade andarna i den världen kraftigt på mig, och menade på att jag var sjuk, att jag hade följeslagare som inte var av varken deras eller vår värld. De sparkade ut mig ur den världen och det var nära att varken jag eller shamanen kom tillbaka igen. Hennes råd efter den resan var att ta mig till landet i väster, att hennes kollegor på andra sidan havet kanske kunde hjälpa mig bättre. Hur denna shaman som förutom min fars expedition och min egna grupp aldrig sett en vit människa innan visste om shamanerna i Amerika vet jag inte. "

Professor Knox har under berättelsen varit nära att avbryta ett flertal gånger, men Sinmara har inte gett honom en chans, förutom när hon hämtade teet. Nu möter hon åter hans blick, det är skam och ånger blandat med oro han ser i hennes ögon.

"Jag är ledsen att jag inte berättade detta för dig innan seansen. Men hur skulle jag kunna ana att du skulle tro mig? Jag trodde seansen på Northwest var ett rent tidsfördriv, inget annat än en lek. Varenda seans eller rit jag varit på har varit olika, men de har haft en del gemensamma nämnare, som ankaret till exempel. När jag inte såg något sådant så blev jag ännu mer säker på att det var en lek. Jag hade fel, gruvligt fel och jag är ledsen för det. Men jag är också säker på att min närvaro, eller din ovetskap om mina tidigare möten med dessa varelser inte förändrade seansen i sig. "

Han sitter tyst en lång stund. Sinmara sitter ner med sitt te som kallnat. Det enda som hörs är klockslagen i rummet.
" Du är kan man nästan, lite vanvördigt, säga du är väl bevandrad i dessa parallella värdar Miss Morgance... Och du är vad som mina efterforskningar kallar en Portal eller Nyckel beroende på... Vägen till deras värld är genom dig..."
Knox Tittar en lång stund på Miss Morgance.
"Då har vi sannerligen båda sett dessa vidunder..." Knox sitter tyst en lång stund, Sinmara ser hur de stele professorn verkar rysa till, blundar som att jag försöker att bli av med en hemsk tanke som slog honom.
" Dock inte så märkligt att er schaman kände till att lösningen kan finnas här i Den nya världen, Det bevisar återigen min teori om ett gemensamt ursprung, ett gemensamt kulturellt ursprung, Miss Sinmara."
Han fortsätter "Jag tror det är av yttersta vikt innan mötet ikväll att vi gör upp en plan för hur denna expedition ska fortsätta... "
"Såsom jag ser det så måste vi arbeta på två fronter.. Det kan mycket väl vara så att lösningen på våra gemensamma problem, kan mycket väl finnas västerut, till verkligt outforskade stammarna som var ert ursprungliga mål, det kan mycket väl finnas söderut som mitt uppdrag kan ta mig, mitt uppdrag kommer att ta mig till Jeffersson nära St Louis i Missouri, såsom jag förstått samlas en massa olika stammar på olika fort över hela landet..."
Miss Morgance tittar en stund på Knox.

"Nyheten om Millfords död har ännu inte nått Cambridge... Eftersom att information färdas relativt långsamt.. brev ska skrivas, skickas, läsas, styrelser av viktiga män ska samlas, begrunda, fatta beslut och besvara, skicka brev som ska nå oss, tog vi beslutet att du leder expeditionen, jag avvek här i Springfield.  Ni kan bli en pionjär Sinmara om allt går väl, du har allt att vinna på detta.  Vi fortsätter att göra våra respektive efterforskningar. Vi sprider våra chanser...
          

Jag reser mot Hopi-indianerna västerut. De är de stammar vad jag vet som liknar mest de stammar jag besökte kring Nilen. Drag av matriarkat bland annat. Jag hoppas och tror efter vad jag läst att de ska vara de stammar som Chausiku pratade om. Du följer ditt uppdrag från Havard och reser till Jefferson. Vi låter var och en av de andra få välja om de vill följa med dig, mig eller om de vill resa hemåt igen. Jag vill endast ha med mig folk som litar på mig, och som godkänner mig som ledare. Som du säger, vi kan inte vänta på svar från England.

Jag är inte förtjust i tanken om,  som du säger, att vara en nyckel, en portal. Men om så är fallet, borde även du nu vara det, förstår jag dig rätt då? Vi har iallafall liknande problem, och båda har vi dubbla agendor. Jag tror att vi borde hålla denna del utanför universitetens vetskap, till att börja med iallafall. Vi sprider våra chanser men också våra risker. Jag är på inget sätt en expert på området, men jag har länge varit intresserad och mitt yrke har gett mig en ursäkt för att, vid sidan om den vanliga forskningen, även närma mig det ockulta. Jag har alltid kunnat säga att jag endast studerar andras vardag och hur de praktiserar deras tro. Det var en tillfällighet att jag drogs in i det mer personligt och därefter har intresset djupnat. Nu babblar jag likt en debutant på bal, men vad jag vill säga är att jag tror att vi båda kan ha nytta av varandras forskning här i Amerika. Jag vill att vi håller kontakten.

om seansen och varelserna

I utkanten av Campaign spårade Kontinentexpressen ur. Det gav ett tillfälle för Professor Knox och Doktor Morgance att diskutera både det ena och andra. Detta är ett utdrag av maillajvandet om vad som sas ...

Professor Knox och Doktor Morgance har hittat ett förkolnat lik. Att detta är Millford råder det inget tvivel om, Knox känner igen universitetsringen på ett av de brända fingrarna... 

Knox tittar på Miss Morgance och säger; "Detta är din expedition Miss Sinmara, det har alltid varit egentligen...Att professor Millford är död är beklagligt.. minst sagt...
Det är ingen hemlighet att varken du eller jag hyste varma känslor för honom men ödet har givit tillbaka din expedition Sinmara.... 

Fånga den...."

"Så du säger mr Knox! Se, det har inte ens kallnat än, se det ryker bokstavligt talat om liket fortfarande." Miss Morgance tittar på liket.

 "Men du har rätt förstås." säger hon och vänder blicken mot Archibald. "Någon måste leda
 expeditionen, speciellt nu i denna svåra situation. Men ni har fel i att det är min expedition. En gång var det det, nu... Nu är lika mycket er, eller doktor Hagues. Halva gruppen
 kommer ju från Cambridge och jag känner dem knappt. Hade det varit min expedition skulle vi heller inte kliva av i Springfield och resa norrut, om det var min expedition skulle vi rest längre västerut, till verkligt outforskade stammar. Vad säger ni om att vi leder expeditionen tillsammans till Springfield och tar beslutet där, och under tiden lyssnar vi på de andra också?"

"Detta var aldrig min expedition" fortsätter professor Knox. Beslutet att komma hit var aldrig mitt. Enda anledningen till att jag är här är att universitet ville bli av med mig. Millford, salig vare hans minne, gjorde inget annat än att göra expeditionen bekväm för sig. Det är ingen äventyrsanda, miss Sinmara.

 Han står tyst en stund och tänker....

 "Vi behöver vila... Efter Campaign beger vi oss till Springfield där vi vilar oss, vi har utsatts för
övningar som ingen människa borde utsattas för under en så kort tid. Mitt förslag är vi håller rådslag där om hur vi skola göra....

Sinmara håller med Archibald "Så gör vi. Vi kan behöva ett par dagars vila. Oavsett hur du kom in i gruppen vill jag att ni ska veta att jag har uppskattat din närvaro i expeditionen. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten med varandra även efter Springfield." Sinmara är tyst en stund innan hon byter ämne. "Jag har svårt att släppa seansen från mina tankar. Har du lett många seanser förut?" 

 Nej..... Jag har aldrig det...Professorn står tyst en stund....
 Jag tror det är det som var problemet... lekmän ska inte ägna sig åt sådant som de inte behärskar.... Jag har gått på flera seanser... Det var det gjorde att universitetsledningen ville bli av med mig... Återkommande gånger så gick jag till en Herr Spiegelmann, en judisk
 herre som flytt från Polen, som arrangerade seanser. Jag utgick från att han var en seriös organisator av det "andliga". Det finns ju trots allt så mycket humbug...

Jag noterade varje rörelse och ritual som han genomförde... varje detalj för att försöka vid tillfälle själv.... Det handlar inte så mycket om andlighet förresten, att kontakta andra världar... Jag har genom min forskning.....ända sedan.. under en expedition till Det heliga landet då jag studerade likheter i de gamla språken, armeniska, hebreiska och arabiska fann jag likheter i deras religiösa skrifter.. De talade om besökare från andra världar... de talade också om vad jag tolkade som parallella världar, hur dessa besökare kunde passera mellan vår och deras egen... Det har alltid funnit schamaner, präster eller kalla det vad du vill som kunnat åkalla dessa. Dock verkar något ha hänt på vägen... kunskapen glömdes bort, portar stängdes och kunskap föll i glömska... Vissa medier i vår egen tid , dock, har kunskapen utan att själva veta om den... de tror att det är andar som kommer igenom porten... det är det sista som de är, Sinmara...

 Jag sa till dig att dagarna innan vår fruktansvärda olycka att jag hoppades att det var ett fönster vi öppnade och inte en dörr... Såg varelserna från den andra världen oss, på samma sätt som vi säg dem... Då kan de ta sig ur luckan som vi öppnade... Det verkar som det var ett fönster.... jag hoppas så.... 

Så vitt jag sett och förstått Sinmara... finns det världar bortom vår egen världar befolkade av vidunder och styggelser... De har glömt bort oss... Alla mina studier pekar ditåt... Alla gamla kulturer har besökts av dem... vissa har till och med gått under pågrund av dem... En kvalificerad gissning från min sida är att folket i Atlantis åsamkade sig dessa vidunders ilska....

 "Mr Knox! Ledde du en seans utan att veta vad du gjorde?! Oh, jag trodde verkligen att du visste bättre! Och framför allt att du visste vad du gjorde! " Sinmara är uppenbart chockad. "Varför sa du inte det till mig?! Dra in oskyldiga i dina experiment! Du förvånar mig, ja du chockerar mig! Jag tyckte det var lite konstigt att du inte jordade dig, och att det varken fanns lavendel eller andra ankare på bordet! Men jag litade på dig! Man kan inte leka med seanser! I bästa fall händer inget, i värsta fall... ja jag tror du har rätt, jag är övertygad om att det finns flera världar än vår. men  Jistanes prefessor Knox, vad har du ställt till med?"

Sinmara har höjt rösten medan hon pratat, nu tar hon ett andetag för att lugna sig, sedan drar hon åt sjalen över axlarna som om hon plötsligt frös. 

Knox tappar fattningen och säger med höjd röst...

Tror du inte att jag vet detta redan! Varför tror du jag drömmer dessa mardrömmar där jag återupplever seansen om och om igen... och att jag ser... känner... närvaron...

Knox tar ett andetag och säger...
Du kan vara lugn.... Miss Morgance.... Jag tror inte du såg dem och dom såg inte dig. då är du icke i fara..... Jag tror jag såg dem, jag kan inte minnas... jag tror även att Miss Hester gjorde
så... Jag har skickat brev till henne där jag berättat mina förhågor..
  

Knox tystnar och blickar ut över fältet...
 -Det ser ut som vår räddning har kommit.. 

Fram på den ödsliga vägen kommer Förenta Staternas kavalleri...

 -Detta har varit en lång dag säger Knox...Meddela de andra om att vi kan snart bege oss till Campaign för att därefter ta oss till Springfield, där får vi gå igenom hur detta ska fortsätta.
 - det var allt, Miss Morgance...

"Jag är allt ifrån lugn. Jag tänker på miss Hester. Och det faktum att jag inte såg dem denna gång betyder inte att jag inte vet att de finns. Jag har sett dem förr, det är därför jag blir orolig." Sinmara verkar lika ovillig att lämna ämnet som att låta honom gå. Hon lägger en en hand på
 hans arm. 

" Ja där kommer kavalleriet... de kan ta oss härifrån, men de kan inte rädda dig från vålnaderna i de andra världarna. Lova mig att du tar det försiktigt i fortsättningen."

 Knox stannar upp innan de skiljs åt...
 "Om du vet att de existerar... Att de finns... Så vet du lika väl som jag att det är inga vålnader vi talar om, Miss Sinmara... " han stannar upp och funderar ett kort slag. " De är en realitet.... Och det är dessa varelser som mardrömmar är gjorda av....Jag tänker inte stå här och bli
tillrättavisad som ett barn av sin barnflicka! Jag har redan fått höra mer en vad män i min ställning ska höra av kvinnor"
Knox lämnar platsen...
Plötsligt så väner han sig om.Det syns att han slåss mot motstridiga känslor.
 "Jag ska vara försiktig...Om ni nu ursäktar mig... Jag behöver en stunds ensamhet" 

Sinmara nickar till honom och börjar mumlande gå åt andra hållet. Vad Knox hör eller inte hör bryr hon sig inte om.
 "Vålnader, demoner, spöken, monster, det är inte bara kära barn som har många namn. Tror han inte att jag sett dem får det väl vara då. Hmpf, karlar och deras stolthet..."

resan till Springfield, dag för dag med stopp.

De reser med tåg, i en snitthastighet av ca 3 mil i timmen. De har lyckan att tidvis även resa på ett nattåg.

1 maj - Angör New York hamn med skeppet s/s Northwest
2 maj
3 maj - Avreser från New York med tåg västerut.
4 maj - Tidig morgon ankommer expeditionen til Allentown, Pennylvania
5 maj - Harrisburg, Pennsylvania
6 maj - Sommerset, Pennsylvania
7 maj - Weeling, Ohio
8 maj - Zanesville, Ohio, (onsdag)
9 maj - Colombus, Ohio, (torsdag)
10 maj - Indianapolis, Indiana, (fredag)
11 maj - Campaign, Illinois, (lördag)
12 maj -
13 maj - Springfield, Illinois

Expeditionen

Sinmara reser med en expedition till indianterritorierna.

Det var Sinmara som ledde arbetet under förberedelserna av resan och hon fick intrycket av Glasgow universitet att det var hon som skulle leda resan. Men en vecka innan avfärd kallas hon till ett möte på institutionen där hon informerats om att det har blivit ändringar i gruppen.

Dr Jacob Millford från Cambridge University skulle ta över gruppen, då det aldrig kunde bli allvar att en ogift kvinna från ett skottsk universitet fick leda en sådan viktig expedition. Med honom kom även en Professor i döda språk och ett par tre till. Det var bara för Sinmara att göra plats för dem i gruppen. Eftersom skeppet de skulle resa med avgick bara en vecka senare var det näst intill fullbokat och antalet biljetter till gruppen var fasta... Inte blev det bättre av att hon tvingas lämna sin första-klass-biljett till Dr Millford och istället resa i andra klass.


Hon löser det hela med att avskeda de som skulle ha rest i tredje klass och flyttar ner alla ett steg. Dr
Millford och dennes assistent ( ev dödaspråkprofessorn) reser i första klass. Hon själv och de andra doktorerna reser i andra klass, och assistenterna i tredje klass. Bärare, vägvisare och annat "löst folk" anställer hon, eller överlåter till dr Millford att anställa, i Amerika istället för att ta med sig pålitligt folk från England.

Expeditionen består av:

Från Glasgow:
Dr Sinmara Morgance, etnolog, 2:a klass

Dr James Kendrick, 2:a klass
Miss Sheila Prescott, Assistent, 2:a klass
Mr Nicolas Sparrow, Assistent, 3:e klass


Från Cambridge:
Professor Jacob Millford, expeditionens ledare, 1:a klass
Professor Archibald B. Knox, Professor i döda språk, 2:a klass
Dr Ian Hague, 2:a klass
Willhelm Stortz, Assistent, 3:e klass
Lawrence Turner, Assistent, 3:e klass

Kontakter under sommarlajvet 2013

-Sophie Andrews

-Jonathan M Blake